Nu är det dags. Idag är bröllopet.

Nervositeten har kommit och gått lite de senaste veckorna, men det var i morse som pirret kom. Det där förväntningsfulla som kryper i hela kroppen.

Det är nu de sista timmarna av mitt liv som ogift, men jag känner mig varken nostalgisk eller orolig för det. Det känns verkligen helt rätt till hundra procent, så varför då sakna det som varit. Pirret beror snarare på att jag inte vet hur dagen kommer bli som man planerat och ordnat med så länge. Och självklart även på att vi ju inte varit gifta tidigare och inte vet hur det kommer att kännas; troligtvis inte så annorlunda mot nu, men känslan av att vi gett löftena kommer ändå att finnas där.

Nu ska jag iväg och hämta tårtan. Oskar hämtar blommorna och fixar det sista i lokalen. Sedan bär det av till kyrkan!