Så ligger jag där. Smärtan än obeskrivlig. Trots att stugan är så liten så har vardagsrummet aldrig känts mer avlägset. Som en rullstolsbunden som fallit ur sängen och inte kommer någonstans och jag tänker att det är här, på den kallaste platsen i huset, jag kommer att få stanna till någon saknar mig. Kanske imorgon när jag inte kommer till jobbet. Kanske senare. Varför lämnade jag mobilen i soffan när jag gick till köket? Båda fötterna känns brutna, helt av. Kan jag kanske kråla mig upp för trappen? Brännmärken i händerna som om det varit asfalt och inte en matta jag fallit på. Ryggen värker ner i rumpan och axlarna likaså. Det här är inte sant... Sakta börjar förståndet efter det oförklarliga och plötsliga fallet på tröskeln återvända och jag märker att jag faktiskt kan röra både ben och fötter. I en lång och inte helt smärtfri ansträngning kommer jag slutligen upp och konstaterar att jag är lika klumpig som jag alltid varit. Ena foten är nog stukad, såren i händerna svider men är inte så farliga och den stelnade ryggen börjar slappna av. Jag överlever ännu en dag. Från en sak till en annan vill jag tacka för en väldigt trevlig påsk fylld med god mat och massor av godis!