Det här med väder är verkligen ett samtalsämne som det inte finns något slut på. Det fungerar att prata om i alla samhällsgrupper och åldrar;
5åringarna är övelyckliga över pölarna av regnet, backarna av snö och kunna bada i den varma sommarvärmen. Bönderna vill ha värme och sol för växtligheten, men inte vara utan regn för då torkar allt ut. Semesterfirarna njuter av soliga dagar medan de till slut kan ta han om alla "måsten" när det regnar.

I lördagskväll njöt jag av det otroliga åskvädret som dundrade fram över Stockholm. Blixtrar slog ner för fullt runt vårat hus och åskan dundrade som en mäktig röst i den mörka natten.
Jag tycker att det är ett mysigt och fantastiskt magiskt spel av naturen som är vackert och enastående.
Det tycker inte alla.
Många är oroliga eller kanske rent av rädda för åskan, vilket jag kan förstå. Den är maktfull och okontrollerbar. Folk, djur och byggnader blir ibland träffade av den med olika utgång och i värsta fall dör de eller brinner ner.
Men för mig är att vara rädd för åska lite som att vara rädd för mörkret. Utan mörker skulle man inte kunna få en sådan där mysig vinterkväll med tända ljus och en levande brasa. Det är helt enkelt inte samma sak i ljuset. Sen kan man inte vara rädd för mörkret i sig utan det är var som finns i mörkret, alltså illasinnade människor, som kan göra dig ont.

I och för sig är jag en av de få som också gillade förra vintern; det massiva snötäcket som svepte in över vårat land och lade sig som en kall, isolerande mur. Jag älskade det. Äntligen en riktig vinter så att vi slipper de annars så otroligt gråa och slaskiga månaderna. Knakande under fötterna, bitande kyla i kinderna och glittrande vitt överallt. En vit jul, en vit januari, februari och en bra bit in i mars.
Strunt i att jag körde i diket med min annars så pålitliga fyrhjulsdrivna bil. Strunt i att de gemensamma kommunikationerna inte gick som de skulle, eller över huvud taget för den delen. Strunt i taken som inte stod emot den tunga snön. Vi fick en riktigt, gammal hederlig vinter. Sådanna som det skrivs om i barnböcker och syns i gamla svartvita filmer. Sådanna som inte finns längre…

Vädret kan man tycka vad man vill om. Det finns där, vi kan inte göra ngt åt det och om vi känner efter riktigt noggrant så skulle vi nog inte vilja det heller. Vad skulle vi då prata om?